kritik sedan 1993

Gustaf Tenggren: Millesgården, Lidingö, 2020

Det är något av en ödets ironi att Millesgården tvingas stänga när Gustaf Tenggren (1896-1970) äntligen presenteras i en stor utställning. Det är ju en för de flesta svenskar okänd konstnär och illustratör, dessutom med en spännande historia. Låt oss hoppas att utställningsperioden kan bli längre än den knappa månad som den gavs innan Stockholms kulturscener stängdes ner.   

Det är inte första gången som Tenggren visas i Sverige. 1990 anordnade Nationalmuseum en utställning – som gick vidare till Malmö Museum, Jönköpings läns museum och Dalarnas Museum – men det var för trettio år sedan och inte med lika omfattande inlån som på Millesgården.

Det är Lars Emanuelsson, som ägnat 25 år åt att kartlägga Gustaf Tenggrens liv och konst, som kurerat uställningen. Hans läsvärda biografi om Tenggren kom ut på Kartago Förlag för sex år sedan och utgör den grund som utställningen står på.

Historien börjar i Sverige men fortsätter och slutar i USA. Det var ju dit han och den dåvarande hustrun Anna emigrerade 1920 och aldrig återvände från.

Man får nog kalla det för en amerikansk framgångssaga: efter en kort tid i Cleveland, Ohio, där två av hans systrar redan bodde, etablerade han sig i New York som illustratör såväl för tidningar och böcker som för teatrar och varuhus. Det dröjde inte länge innan han även blev en eftersökt porträttör av New Yorks societet och kändisar.

 

 

Om Tenggren inte klivit ombord på atlantångaren Hellig Olav hade han säkerligen kunnat försörja sig även hemma i Sverige. Efter avslutade studier i Göteborg på Slöjdföreningen och Valand fick han 1917 det ärofulla uppdraget att efter John Bauer ta över illustrationerna till den sedan 1907 årligen utgivna sagosamlingen ”Bland tomtar och troll”.

Den 24-åriga Tenggren var ett oprövat kort men visade sig vara mäktig uppgiften då han hans suggestivt jugendslingriga stil var distinkt egen men också besläktad med Bauer. Innan avresan till USA anlitades han också av E. Jespersens bokförlag i Köpenhamn, bland annat illstrerade hann en utgåva i två band av Bröderna Grimms sagor.

 

 

Jo, det gick som på räls både i Sverige och USA men det är åren med Walt Disney i Los Angeles, 1936 till 1939, som är det stora utropstecknet i historien. Tenggrens skicklighet och svenska bakgrund fick den av europeiska folksagor besatta Disney att anställa honom som art director. Till en början för filmatiseringen av bröderna Grimms ”Snövit och de sju dvärgarna”. Sedan med en framträdande roll vid tillkomsten av Disney-klassikerna ”Pinochio”, ”Bambi” och ”Fantasia”. 

Walt Disney drev sin filmfabrik med järnhand och staben av kreatörer som materialiserade hans visioner till animerad film förblev anonym. Så också Gustaf Tenggren: den enda gång som hans namn förekommer i eftertexterna är till ”Snövit”. 

Om tiden med Disney – som han på eget inititiv avslutade – är den mest spektakulära delen i berättelsen (den om spriten och kvinnorna finns det inte plats för här) är det barnboksillustrationerna han gör efter som framstår som det allra bästa i hans konstnärliga produktion. Förenklingen, renodlingen och den ljusare koloriten ligger långt både från John Bauer och Walt Disney och gynnar det konstnärliga uttrycket. Ger det mer stringens.

 

 

Också nu gick det mycket bra: två av de första tolv titlarna i den evighetslånga barnboksserien Little Golden Books illustrerades av Tenggren. De är som sockerchocker. Men superhärliga och utan hälsorisker. En av titlarna, ”Where is the poky little puppy?”, är än idag en av de mest sålda barnböckerna i USA. Tenggren illustrerade sammanlagt 16 titlar i bokserien som i Sverige blivit känd som FIB:s Gyllene Böcker.

 

 

Utställningen på Millesgården ger en rik bild av den virtuosa illustratören, med en mängd inlånade original, reproduktioner, skisser, böcker och tidningsklipp. Men jag saknar fler exempel på det egna måleriet, sådant han sysslade med vid sidan av de kommersiella uppdragen. En underbart dystopisk målning med drag av Salvador Dali från tidigt 60-tal, inspirerad av Rachel Carsons ”Tyst vår”, ger onekligen mersmak.

©Dan Backman (rec publ i SvD 200412)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: