kritik sedan 1993

Terese Lien Evenstad Quartet: Perceptive (Jotun Records/Phonofile, 2020)/Mauritz Agnas: Tempus (Agnas Musikproduktioner, 2020)

Jazzens violinister är lätt räknade. Stéphane Grappelli och Svend Asmussen är två av de mest kända. Båda förknippade med 40-talets swingjazz, även om Asmussen hade en lång karriär som täckte in flera genrer. Jean-Luc Ponty är en tredje, fast då talar vi 70-talets fusionjazz.

Terese Lien Evenstad, född i Norge men utbildad och verksam i Sverige, är en av få idag verksamma violinister som kan läggas till listan. Också hon ägnar sig åt swingjazzen i egna gruppkonstellationer, men med sin kvartett håller hon sig till ett modernare och mer samtida eklektiskt uttryck.

”Perceptive” är kvartettens andra album och ett kliv framåt från den fina men något ojämna debuten ”Woodland”. Det är en något annorlunda konstellation som spelat in uppföljaren, pianisten Anna Greta Sigurdardottir är kvar men klarinettisten Alexander Ivarsson, kontrabasisten Arvid Jullander och trummisen Peter Danemo är nya.

Kvartetten är helt igenom akustisk, det ger en mjuk och vänlig men inte menlös ljudbild – snyggt fångad av Lars Nilsson och Michael Dahlvid i Nilento Studios – där Alexander Ivarssons klarinetter gifter sig fint med violinen.

Med undantag av den avslutande Carla Bley-klassikern ”Ida Lupino” är det Terese Lien Evenstad som står för låtarna. De fyra första är imponerande starka kompositioner med lyrisk melodik som ger avstamp för fina soloinsatser från Evenstad och Sigurdardottir. Efter det planar albumet delvis ut i ett något mer anonymt uttryck.

Det är ingen jazz som tar plats mitt i rummet. Det finns något djupt sympatiskt med det men jag önskar och tror att den här gruppen skulle kunna vässa sitt uttryck ytterligare utan att förlora subtiliteten och nyansrikedomen.

Kontrabasisten Mauritz Agnas har också ägnat sig åt jazz i många olika konstellationer. Inte minst med sina bröder i Agnas Bros. På sin solodebut är jazzen radikalt nedtonad, för att inte säga helt bortkopplad, till förmån för kompositioner som hämtat inspiration från barockmusiken. Allt framfört av en akustisk ensemble med den udda instrumenteringen blockflöjt, cello, cembalo, fagott och kontrabas.

Inledningsvis låter det, i alla fall för en i genren icke specialiserad lyssnare, som vackert högstämd barockmusik. Men redan i andra spåret, ”Dans för marionetter”, kommer det in ett stråk av folkmusik som blir lite skönt förvillande. När vi kommit fram till det sjunde spåret, ”Färgpalett”, saktar allt ner med långa ödesmättade stråk och flageoletter som inte alls låter barock. 

Albumets hit, om man kan tala om en sådan i sammanhanget, är den pigga ”Box of life”. Med Clara Guldberg Ravns blockflöjt i centrum blir det en vindlande promenad i rask takt som kan påminna om Michael Nymans filmmusik till Peter Greenaways filmer. Här kan man också referera både till den underbart nippriga brittiska ensemblen Penguin Café Orchestra och det amerikanska originalet Moondog.

Sammantaget är det ett album som i sin roliga konstighet är riktigt uppiggande. Skickligt framförd med esprit och en nyfiken upptäckarglädje.

©Dan Backman (rec publ i SvD 200406)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: