kritik sedan 1993

Neil Young with Crazy Horse: Colorado (Reprise/Warner, 2019)

Sedan den självbetitlade solodebuten 1969 har Neil Young släppt album både under eget namn och med olika gruppkonstellationer.

Mest och bäst med Crazy Horse förstås, det är ju den kompgupp man främst associerar med den idag 72-åriga kanadensaren. Tillsammans utgör de en svårslagen institution. Om nu institution är en applicerbar term när det gäller gamla raggiga hippies.

Trummisen Ralph Molina och basisten Billy Talbot har varit med ända från början men kompgitarristerna har varierat. Frank ”Poncho” Sampedro var med i många långa år men har nu, av oklara skäl, tagit en time out. I hans ställe har Nils Lofgren, ursäkta en ofrånkomlig lustighet, hoppat upp i sadeln.

Han var med på 70-talsklassikerna ”After the gold rush” och ”Tonight’s the night” – medverkan på den syntiga ”Trans”, ett av Youngs märkligaste album, är inte lika hedrande – men har sedan dess ägnat sig åt egna grejer, när han inte spelat med Bruce Springsteen’s E Street Band.

När Lofgren nu är tillbaka låter det som att han aldrig lämnat trion. Han vet precis hur den egensinniga gruppledaren vill ha det och fyller ut ljudbilden perfekt mellan Young och rytmsektionen.

Det sista är viktigt: Neil Youngs musik handlar ju lika mycket om ett sound och ett kollektivt organiskt utspel som om låtar. Helheten är viktigare än detaljerna, det gäller både det här albumet – till största delen inspelat live i en eko-medveten studio belägen i Klippiga Bergen – och den spretiga Neil Young-diskografin. Vi som är fans vet att han närsomhelst kan slira ner i diket med mer eller mindre konstiga utspel, men vi tappar ändå aldrig tron på Shakey. Han kommer ju alltid tillbaka.

Och visst låter det härligt varmt och tungt om ”Colorado”, det första albumet med Crazy Horse sedan 2012 års mästerliga mastodontverk ”Psychedelic pill”. Hör bara hur Youngs och Lofgrens stereopanorerade gitarrer väver en mångfärgad gobeläng över Molinas och Talbots fenomenala trancerockgroove i albumets magnum opus, den tretton minuter långa ”She showed me love”. Jag hade förstås varit ännu nöjdare om de haft vett att låta gitarrerna verka i eget majestät utan det tjatiga upprepandet av låttiteln.

 

 

De elgitarrdrivna jammiga låtarna – ”Milky way” är en annan men lite mer bakåtlutad sådan – varvas som brukligt med akustiska sånger.

”Think of me” och ”Green is blue” är två förtjusande exempel på den mysiga, ömsinta och mer ogarderade sidan av Neil Youngs konstnärskap.

Den sistnämnda är ett av flera spår där miljöaktivisten Neil Youngs engagemang för Moder Jord är tydligt. Några direkta referenser till de tunga händelser som föregått inspelningen står dock ej att finna. I november 2018 brann hans ranch i Malibou ner, i en av de skogsbränder som så ofta härjar i Kalifornien, och i januari detta år avled hans för detta maka sedan 36 år, Pegi Young.

Nej, inte växer det någon mossa på den alltid lika rastlösa, känslostyrda och oförutsägbara rockmannen (sedan augusti 2018 gift med skådisen Daryl Hannah). Men mot slutet av detta femtio minuter långa femtioårsjubileum är det som att luften börjar pysa ut. ”Rainbow of colors”, med en hedervärd text om inkludering och tolerans, låter ju som en gammal luggsliten folkmelodi som Young hittat långt in på en loppis. Den borde han jobbat lite mer med.

©Dan Backman (rec publ i SvD 191025)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: