kritik sedan 1993

John McLaughlin & The 4th Dimension: Lilla Cirkus, Stockholm, 17 oktober 2019

Det börjar avspänt med den gamla Mahavishnu Orchestra-låten ”Trilogy”. Som om bandet vill värma upp inför det höghastighetsrace som väntar. Men det dröjer inte länge innan kvartetten fått upp farten och intensiteten. Det här är ju musiker som gillar att köra över sin hängivna publik fort och hårt.

Redan tio minuter in i konserten har Gary Husband flyttat sig från sina klaviaturer till det extra trumset som står bredvid Ranji Barots. Det här bandets speciella lilla egenhet är ju att bjuda dubbelt upp när trumsolon ska exekveras. Dubbelt plågsamt för några av oss, dubbelt härligt för de som applåderar så hårt att det borde göra ont i handflatorna.

Det blir inte så mycket trummor som jag fruktar men när Husband släpps helt fri i ”Call and answer” är det som att lyssna till en hantverkare som bilar upp ett badrumsgolv. Åsikten är, det bör återigen poängteras, helt min egen.

En annan egenhet med John McLaughlins grupp är att Ranji Barot sjunger – väldigt lite, men ändå – och att han gillar att ljuda stavelser som en indisk tablaspelare. Det är ovanligt i den instrumentala fusionjazzen.

 

 

Nog om detta. Den viktiga komponenten här är ju John McLaughlin själv, en tvättäkta jazzlegend både solo och som akustisk och elektrisk gitarrist med Mahavishnu Orchestra, Miles Davis, Shakti och som del av en trio med Al Di Meola och Paco de Lucia. För att räkna upp lite av vad denna 77-åriga brittiska gitarrist gjort.

Det var länge sedan McLaughlin besökte Sverige men jo, han spelar lika snabbt, bluddrigt och atonalt som alltid. Det är hans signum. Under de få mer tillbakalutade partier som också får plats spelar han lite som Carlos Santana, långsammare och mer melodiöst.

De två var under det tidiga 70-talet hängivna följare av den indiska gurun Sri Chinmoy och gjorde tillsammans det formidabla albumet ”Love devotion surrender”. Det var som att Sri Chinmoy inspirerade dem båda till stordåd, men av det underbart extatiska svänget och kosmiskt utsvävande gitarrspelet hörs inget under denna konsert.

70-talsepoken med Mahavishnu Orchestra, då McLaughlin ofta spelade dubbelhalsad gitarr, utmärktes också av det extatiska och kosmiska. Vi får oss till livs några Mahavishnu-låtar men de musiker han nu omger sig med, inkluderande stjärnbasisten Etienne Mbappé, förmår inte alls få till magin.

Som extranummer tramsar de sönder klassikern ”You know, you know” genom inflikade fåniga citat av Weather Report och Deep Purple. Det är sorgligt att höra.

©Dan Backman (rec publ i SvD 191019) Foto: Leo Ahmed

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: