kritik sedan 1993

Art Ensemble Of Chicago: Dansens Hus, 11 oktober 2019

Art Ensemble Of Chicago inleder med skeva och gnissliga toner från en sopraninosaxofon. Tänk en rosslig tupp som inte riktigt kommer igång med galandet. Eller en dörr i behov av smörjning. Istället för att bjuda in till konserten med vältaligheter är det som att Roscoe Mitchell, allvarligt och sammanbitet, vill mota ut oss från en konsert som inte ens börjat.

De må framstå som ett något udda och bakvänt sätt att kicka igång en konsert och en festival (Stockholm Jazz Festival), men Art Ensemble Of Chicago är ju en grupp som sedan slutet av 60-talet varit med om att forma den ibland svårsmälta avantgardistiska jazzen.

 

 

Idag är det bara Roscoe Mitchell och Don Moye kvar sedan storhetstiden – Lester Bowie, Joseph Jarman och Malachi Favors har alla gått bort – men de två åldermännen har omgett sig med sex ”gäster” som alla förstått grejen med att blanda ihop jazzimprovisation med modernistisk konstmusik och afrikanska slagverk och nu bidrar med sina egna musikaliska personligheter.

Några är ansiktsmålade, några har typiskt mönstrade afrikanska kläder, som Don Moye och Dudu Kouaté. Roscoe Mitchell har en randig slips men ser mer ut att vara klädd för en dag på kontoret.

Konserten är uppbyggd som en musikalisk svit där disparata uttryck organiskt flyter ihop. Efter det inledande gnisslet ansluter sig Don Moye och en av kontrabasisterna, minns inte om det var Silvia Bolognesi eller Junius Paul. Då låter det som gammal god amerikansk free form.

När pianisten Brett Carson smyger sig in med diskreta atonala ackord övergår musiken i en slags fragmentiserad efterkrigsmodernism med spridda skurar av abstrakta ljud. Darmstadtskolans stränga avantgardism mjukas upp när Dudu Kouaté häller vatten mellan två stora träskålar. Då är det som att musiken balanserar på gränsen mellan det sublimt spänningsladdade och en ofrivilliga parodi på modernistisk plingplong-musik.

 

 

Så håller det på. Tomeka Reid finns någonstans med sin cello och Hugh Ragin balanserar den svåra Roscoe Mitchell med sin mer lättsmälta trumpet. Don Moye och Dudu Kouaté höjer etnofaktorn med slagverk och när den sistnämnda hänger på sig en kora svävar Don Cherrys ande in i Dansens Hus (som för övrigt är en jättebra konsertlokal).

Jo, det är bra men stundtals rätt tålamodsprövande. När musikerna till slut förenas i den avspänt grooviga ”Odwalla” kommer det som en befriande och förlösande landning. Synd bara att det tog slut så fort.

©Dan Backman (rec publ i SvD 191013) foto: Leo Ahmed, Dan Backman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: