Philip Glass & The Philip Glass Ensemble: Cirkus, Stockholm, 27 maj 2019

Undrar om någon använt måttband när syntar, pianopallar och notställ placerats ut på scenen?

Det är funderingar som kan uppstå minuterna innan en konsert med The Philip Glass Ensemble kommer igång.

Svaret är nog ja. Med tanke på musikens matematiska precision, både vad gäller komposition och utförande, verkar det troligt att den 82-åriga minimalistens roddare möblerat scenen med exakthet.

Det är, som så ofta nuförtiden, ett femtioårsjubileum som ska uppmärksammas. Det var i maj 1969, på Whitney-museet i hemstaden New York, som ensemblen gjorde sin debut. Glass har sedan dess använt gruppen som en av flera kanaler att presentera sin musik genom. Den bästa enligt min mening.

Senast jag såg honom var på Uppsala Konsert & Kongress, för åtta år sedan. Då var han där som ensam pianist, med sällskap av violinisten Tim Fain. Det var inte så lyckat.

Men nu är han alltså här, två kvällar på Cirkus, med fem män och en kvinna kring sig. Flera av dem, som Michael Riesman och Jon Gibson, har varit med från början. Samtliga distingerat klädda i mörkgrått och svart, fokuserade på sin uppgift.

Instrumenteringen är densamma som för femtio år sedan: klaviaturer, träblås och sång. De analoga coola Farfisaorglarna är sedan länge utbytta mot syntar vilket, om vi ska vara petiga, gör ljudbilden lite mer plastig. Det gäller särskilt några av de ljud som frambringas via Mick Rossis synt. Han är, naturligtvis, en virtuos musiker, så ingen skugga ska falla vara sig över honom eller övriga medverkande.

Den notbundna, intrikata och barockt utbroderade musiken ställer stora krav både på musiker och publik. Framförandet måste vara så stringent och exakt som det bara kan bli, annars faller allt. Det går inte att slarva med kontrapunktiken och förskjutningarna. Särskilt inte när överväxeln läggs in.

Samtidigt, och det är det som är poängen här, är det ingen musik som kan programmeras och framföras av en dator. Den organiska kvalitet som kommer av att det är människor som framför musiken är absolut livsnödvändig. Det är den som får musiken att svänga och vibrera.

Som lyssnare måste man komma in på rätt våglängd och bara följa med i det repetetiva, men med små förskjutningar och modulationer föränderliga, flödet. När det är som bäst blir det svårt att avgöra de olika styckenas längd och ibland känns det som att musiken lösgör sig från musikerna och blir självspelande.

Publiken på Cirkus jublar och ger stående ovation men Philip Glass saknar inte kritiker. Han kan, ibland med fog, beskyllas för att vara platt och tjatig.

En tonsättare jag känner ondgjorde sig nyligen över de ”treklanger i enkla triviala kedjor med låga tersfördubblingar” som han tyckte känneteckande musiken. Detta efter att ha sett ännu ett naturprogram ackompanjerat av Glass-musik.

Men jag undrar om inte också han skulle förtrollats av de två satserna ur ”Music in twelve parts”, en komposition slutförd 1974 som i sin helhet kan bli uppåt tre timmar.

Här ligger Philip Glass nära Steve Reich i en musik som både skimrar i fler färger och har en mjukare rytmik än övriga framförda kompositioner. Teman kommer och går och skapar olika bilder. Det urbana blir mindre framträdande, ger plats åt musik som skulle kunna vara från Mali och Bali.

I mitt huvud hör jag hur Jon Hassell och Don Cherry skulle kunna kliva in och bidra till magin. Det är hypnotiserande ljuvligt och en ynnest att få befinna sig mitt i detta pulserande flöde.

©Dan Backman (rec publ i SvD 190529)