kritik sedan 1993

Citizen K: III (Paraply Records/Hemifrån/Border, 2018)

Citizen K, aka Klas Qvist från Borås, mörkar inte sina influenser och inspirationskällor. För oss popnördar, med specialinriktning på 60- och 70-talets popscen, är det omöjligt att inte försöka pricka in vilka artister och grupper, och vilka låtar, som utgjort studiematerial och utgångspunkt.

Det bidrar förstås till nöjet att lyssna igenom detta hans tredje album .

Men även om man lätt kan peka ut en brian wilsonsk ackordgång till höger och en pink floydsk introduktion till vänster, och en massa Beatles och ELO däremellan, är det naturligtvis ingen tråkig epigon vi har att göra med. Isåfall vore det ju inte värt att lyssna på.

Det är ju så härligt ordnat här på denna planet att det går att göra ny musik av gammal, på precis samma sätt som det går att göra konst av konst och film av film.

Och återbruk är ju bra och nödvändigt. Det förstår vi mer och mer för varje dag.

Beach Boys, Beatles, Pink Floyd, ELO (listan kan göras längre) betyder starka melodier (sådana som fastnar i huvet på ett helt igenom angenämt sätt) och sådana finns det ett överflöd av på detta välgjorda och välproducerade album.

Melodierna är Klas Qvists styrka: snygga, intressant utbroderade och komplext harmoniserade. Precis som det ska vara.

Frågan är dock om just han själv är rätt man att framföra dem? Jag är inte helt säker på det.

Visst känner man ärligheten i den veka rösten och de hjärtevarma texterna men det är som att sånginsatserna vare sig är tillräckligt nakna eller professionellt snygga.

Men ändå – även om det ibland blir övermysigt med trivsamma arrangemang som ibland är lite för finurliga för sitt eget bästa – är det ett mångfacetterat och rikt album att bli både glad och imponerad av.

Det är lätt att plocka ut pärlor. Den esoteriskt smygande inledningen, till exempel, som med sin ljuvligt Brian Wilson-modellerade ackordgång, och insmugna citat från andra låtar på albumet, blir till en slags ouvertyr.

Eller den bubblande levnadsglada ”Toolmakers daughter”. Med drag av America, Midlake och Crosby, Stills, Nash & Young låter det som ett väderomslag: från mulet till en helt molnfri himmel.

Måste ju nämna den finstämda ”Cancelled flight” också. En mjuk och nästan rörande pianopopballad som har underbara melodiska vändningar som får mig att, rätt eller fel, tänka på 70-talets progressiva Canterburyscen. Den vänligaste progrock världen skådat.

Tre exempel borde räcka men de sista två spåren – ”And you danced all night (coda)”, en jättesöt minnesbild av en Beach Boys-konsert, och ”After the fact (encore)” – är ju så himla fina att de bara måste få ett hedersomnämnande.

Ja, Klas Qvist är grym på att skriva låtar. Och nog är det imponerande att han själv lirar det mesta på inspelningen.

Jag kan tycka att produktionen kunde vässas, och sången håller som sagt var inte hela vägen, men jämförd med den lite väl utsvävande föregångaren ”Second thoughts” (förvisso med många pärlor)  är den mer fokuserade ”III” ett kliv framåt.

Synd bara att den inte getts ut på vinyl. Det här är ju musik från lp-skivans gyllene tidsålder.

©Dan Backman 181231

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: