Paul Simon: Ericsson Globe, Stockholm, 30 juni 2018

Paul Simon kallar den nu pågående världsturnén för en ”farewell tour”. Fast så mycket till farväl är det egentligen inte. Efter en mycket finstilt och snygg inledning med ”America”, en av de allra vackraste Simon & Garfunkel-sångerna, och en mer tunggungig ”50 ways to leave your lover”, adresserar han publiken i Globen med ett ”hello my friends” och säger att han kommer fortsätta skriva musik och ge konserter. Det är de stora världsomspännande konserterna han vid 76 års ålder tar farväl av. Inte mycket att säga om det, det är ju naturligt att artisterna och grupperna som kom fram på 60-talet börjar logga ut.

Farväl eller ej så är det en värdig, osentimental och generös konsert i världsmusikens tecken. Jag räknar till fjorton musiker, inkluderande yMusic, en ensemble som rör sig fritt mellan den klassiska världen och popmusiken och som också samarbetat med vår egen José Gonzáles.

De sex instrumentalisterna i yMusic kan köra och blåsa när så behövs men kommer bäst till sin rätt i de mer konstmusikaliskt arrangerade ”Rene and Georgette Magritte with their dog after the war” och ”Can’t run but”. Här är det som mest downtown New York-arty, som Philip Glass och David Byrne, när han sätter den sidan till.

Blir dock inte helt övertygad av den radikalt omarbetade ”Bridge over troubled water”. Det är förvisso oändligt skönt att slippa höra den som en pompös psalm men arrangemanget får den uttjatade klassikern att hamna mellan stolarna.

Konsertens fokus ligger helt på musiken; låtarna och framförandet. Paul Simon står i centrum men musikerna ges stor plats, utan att dra ut på låtarna med oändliga solon. Tvärtom faktiskt, soloinsatserna är, med ett undantag, väldisponerade och låtarna välgörande korta. Undantaget heter Andy Snitzer och spelar ganska gräslig saxofon, smörig och brölig. Vad han gör i bandet övergår mitt förstånd.

De två gitarristerna är desto bättre. Mark Stewart har hängt med Simon länge. En central gestalt på New Yorks hippa konstmusikscen, som medlem av Bang On A Can, med långt, långt hår och lika imponerande polisonger som kapten Baines i ”Onedinlinjen”.

Biodun Kuti är ett nytillskott. Han ersätter den förra året bortgångna Vincent Nguini, som spelade med Paul Simon under många år och, som han berättar under konserten, varit väldig viktig och betydelsefull för honom. Kuti får sin elgitarr att låta snarlik en kora på den angenämt västafrikanskt gungande ”Spirit voices” men gör även två bluesigt lödiga solon under konserten.

”Cool, cool river” svänger också härligt mjukgungigt, innan upploppet med publikfavoriterna ”Diamonds on the soles of her shoes” och ”You can call me Al”.

Och vad ska man säga om Paul Simon själv? Kanske att han har en svart jacka med, som det ser ut, remsor av silvertejp. Eller, möjligen mer relevant, att hans röst är lika karaktäristisk ljus som någonsin förr, men lite blästrad av åren som gått. Här kan man också tillägga att Alex Sopp, som också spelar tvärflöjt med yMusic, lägger fina vokalstämmor som ger en annorlunda färgning av det välbekanta.

Med en karriär som sträcker sig över sju decennier (!) finns det mycket att välja på. När konserten avslutas med ”The sound of silence” har ytterligare 25 låtar avhandlats. De flesta mycket välbekanta, och då har han ändå inte spelat ”Mrs. Robinson och ”El condor pasa”.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180702