kritik sedan 1993

The Rolling Stones: Friends Arena, Solna, 12 oktober 2017

Bildades 1962. Hade sin första listetta 1964 och gjorde sin första konsert på svensk mark 1965.

Det är alltid frestande att rabbla fakta som på ett popquiz när man skriver om The Rolling Stones. Få band har hållit ihop lika länge, få band kan matcha det starka varumärket.

När de nu återigen står på en svensk arena är det för första gången på tre år. Då var det Tele2 Arena som var spelplats, nu är det Friends Arena, en ännu mer gigantisk scen att framträda på.

Tre år är är ingen lång tid och det märks. Kärngruppen är densamma – Jagger, Richards, Wood, Watts – men den här gången är inte Mick Taylor med som gäst. Extramusikerna, de där som fyller ut alla hål och ser till att det rullar, är med två undantag samma som då.

Med samma kärntrupp och en låtlista som inte skiljer sig radikalt från tidigare år – det var ju orimligt länge sedan de fick ur sig några nya starka låtar – blir det inte direkt några överraskningar. Mellan öppningen med ”Sympathy for the devil” och den avslutande ”Satisfaction” är det bara några få utropstecken i låtlistan. Ett sådant, ”Sweet Virginia”, är framröstat av fansen. Mick Jagger säger att han inte vet om de klarar av den lite bortglömda låten från ”Exile on Main St.” men sedan levereras den som trivsamt skrålig countryrock. Saxofonsolot är oklädsamt vräkigt men sitter ändå som det ska.

”Slipping away” är en annan lite mer udda låt. Den sjungs av Keith Richards – det är ju något av en tradition att han ska sjunga en eller två låtar – och blir till ett skönt avbrott i det råa röjet med sin mjukare och nästan sydstatssouliga framtoning.

De traditionella blueslåtarna ”Just your fool” och ”Ride ‘em on down”, hämtade från det senaste albumet ”Blue & lonesome”, sticker också ut. De kan ses som en hyllning till rötterna och får Stones att gunga som ett ordinärt bluesband på en pub en helt vanlig torsdagskväll. Har nog aldrig hört ett riktigt dåligt bluesband så det är ett gott betyg.

Allt är inte bra. Rolling Stones är notoriskt ojämna, så också denna gång. Inledningen med ”Sympathy for the devil”, ”It’s only rock’n’roll (but I like it)” och ”Tumbling dice” är rätt förskräcklig. Det låter som att flera låtar spelas samtidigt och att man är oense om hur och när de ska sluta.

Men från och med den slöa rockdiscoburgaren ”Miss you”, med skönt bassolo av Darryl Jones, till riffmonstret ”Satisfaction” manglas den där gammalmodigt rhythm’n’bluesiga Rolling Stones-rocken ut med en övertygande kraft. Låtarna är för långa för sitt eget bästa men de låter skitigare och råare än vad som borde vara möjligt efter alla dessa år. Särskilt en malande lång och närmast boogierockigt aggressiv ”Midnight rambler”.

Något mer att tillägga? Jo, det skulle väl i så fall vara den där frågan som alltid infinner sig när veteraner som Dylan och Stones är på besök: blir det någon mer turné? Jodå, precis som vid de senaste besöken, 2007 och 2014, tippar jag på att de är tillbaka om några år. Gubbarna är på gott humör och – nu kommer det, ursäkta mig – det är ju bara rock’n’roll, jag vet, men både de och vi verkar ju fortfarande gilla det.

©Dan Backman Rec publ i SvD 171014 (foto Dan Backman)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: