kritik sedan 1993

The Phantom of the opera: Göteborgsoperan, 23 september 2017

Efter Mikael Samuelsson och Peter Jöback är det Fred Johansons tur att gestalta den vanställda, ensamma och gravt känslostörda musikalkaraktär som skräms, mördar och stökar runt på Parisoperan under det sena 1800-talet. Med små medel plockar han fram Fantomens plågade inre och gör honom mer ömkansvärd än skrämmande. Lika hjälplöst förälskad i Christine Daaé, den svenska opersångerska han tagit sig an och blivit besatt av, som hänsynslöst maktgalen: i genomförandet av sina konstnärliga visioner skyr han inga medel.

Fast i den här nya uppsättningen gjord tillsammans med Finlands Nationalopera – med sång på engelska – är skildringen av Christine (Sofie Asplund) mer central. Regissören Tiina Puumalainen lyfter fram hur hon både växer och plågas av inre kval: saknaden av en älskad bortgången far, den skräckblandade dragningen till Fantomen och lockelsen i den trygga famn som erbjuds av Raoul (John Martin Bengtsson). I den laddade kyrkogårdsscenen, med överdimensionerade gravstenar och gotisk dimma, möts de i en av alla de vackra sånger som tilldelats Christine.

 

 

Det finska team som står bakom föreställningen har fått tillåtelse att ändra lite i det reglemente som omgärdar musikalen. Det är bra, även om den traditionella uppsättning med Peter Jöback som hade premiär på Cirkus för ett år sedan både var snyggare och ståtligare.

Men det är knappast någon radikal nytolkning. Att den ånyo sätts upp på en svensk scen kan därmed ifrågasättas. Men det är en annan diskussion.

 

 

Det musikaliska hantverket är förstklassigt – sångarna gör mycket goda insatser, kören är mäktig och Göteborgsoperans orkester är dynamiskt understödjande – men den sceniska gestaltningen är inte helt övertygande. Den monumentala scenografin är stiliserad på gränsen till torftig och regin får skådespeleriet att vackla mellan tjusig musikal, burleskt folklustspel och teatralisk hårdrockkonsert. När Fantomen, stajlad som hårdrocksångare, tar med sig Christine ner i katakomberna hade det gärna fått bli läskigt på riktigt: mer black metal än heavy metal.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170925

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: