Jon Hassell: Uppsala Konsert & Kongress 19 maj 2012

Jon Hassell har varit verksam på den internationella musikscenen i över fyra decennier. Med sitt elektroniskt manipulerade trumpetsound och sin lågmält mystiska världsmusikjazz har han skaffat sig en stor hängiven publik men ändå förblivit något av en kultartist.

När han framträder i Uppsala konserthus på lördagseftermiddagen sker det symptomatiskt nog i lilla B-salen. Inte så mycket att säga om det, Hassells musik gör sig ändå bäst i det intima formatet.

Den 75-åriga amerikanska trumpetaren är igennkännbar, både till utseendet och det där särpräglat mjukt väsande ljudet han får ur sin trumpet. Det där ljudet som låter så fel när andra imiterar det.

Med sig har han två något yngre musiker, Jamie Muhoberac och Peter Freeman, och tillsammans bäddar de in B-salen i en mörkt blålilaröd pulserande och skimrande ljudskulptur utan början eller slut.

Skulle man öka tempot, vässa kanterna och förenkla harmoniken – ganska stora förändringar alltså – fick man en musik liknande dagens electronika och klubbmusik. Men det är inte den sortens utlevelse som Hassell vill gestalta.

Med en bakgrund hos de stilbildande minimalisterna på 60-talet – särskilt Terry Riley och La Monte Young – och studier både för Karlheinz Stockhausen och den indiska sångaren Pandit Pran Nath vill han nå djupare med sin musik än att sätta ett dansgolv i rörelse. Referensen till Pandit Pran Nath är viktig då den indiska ragans långsamma förlopp delvis ligger till grund för Hassells musik.

Även om musiken är elektroniskt frambringad, med både samplingar och loopar, är slutresultatet mjukt och böljande organiskt. Hassell blåser långa, långsamma, mikrotonala toner som ömsom kan föra tankarna till avlägsna rostiga mistlurar i dimmiga kustlandskap, ömsom bräckliga fågelläten i drypande fuktiga regnskogar.

Men även om den avslutande Last night the moon came dropping it’s clothes on the street – med sina två sublimt melankoliska ackord – utgör en perfekt slutpunkt på en helt oklanderlig konsert så vill den där riktiga magin inte infinna sig. Hassell, Muhoberac och Freeman gör exakt det man förväntat sig, men inte det man hoppats på: att överraska med något oväntat.

©Dan Backman Rec publ i SvD 120521