Diana Krall: Hovet, Stockholm, 20 november 2004

I Woody Allen-filmen Anything else finns det en scen där Diana Krall framför It could happen to you på jazzklubben Village Vanguard. Det är en fin och väldigt typisk Woody Allen-scen där huvudpersonerna, spelade av Jason Biggs och Christina Ricci, blir alldeles trollbundna av Krall.

Anledningen till att jag nämnner det, förutom möjligheten att kunna puffa för en av Woody Allens charmigaste filmer, är att det säger en del om Diana Kralls plats i jazztraditionen. Det är ju allmänt känt att Allen är gravt konservativ när det gäller musik och det faktum att han inkluderat henne i en av sina filmer är ett bevis så gott som något på hennes traditionalism. Samtidigt ska man inte glömma att Krall, delvis med hjälp av maken Elvis Costello, onekligen tänjer på gränserna för den bluesiga mainstreamjazz hon har som utgångspunkt.

Inte för att hennes plats i jazztraditionen spelar någon roll. När hon intar scenen med gitarristen Antony Wilson, basisten Robert Hurst och den förbluffande mästerlige trumslagaren Peter Erskine blir det faktiskt omöjligt att bry sig vilket slags jazz som spelas. Snarare handlar det om att skärpa sina sinnen för att inte missa någon av alla de subtila tempoväxlingar och harmoniska variationer som varje låt myllrar av.

Det finns mycket att förundras över. Som det skarvlösa växlandet mellan originalkompositioner – det intrikat böljande titelspåret från senaste albumet utgör en av konsertens höjdpunkter – och jazzklassiker. För att inte tala om det bländande samspelet och de perfekt disponerade soloutrymmena.

Visst kan man gå in i detalj på Kralls känsliga men ändå starkt rytmiserande anslag, för att inte tala om hennes frasering och tajming när det gäller det vokala. Minst lika viktigt är ändå hennes starka närvaro på scenen. Hon säger snälla saker om Stockholm, favoritstaden i hela världen, men det är hennes coola intrigitet som laddar konserten och förvandlar den utsålda isladan till en jazzklubb.

©Dan Backman Rec publ i SvD 041122